Note to self: säg inte 'Det där är helt onödigt att köpa, det är ju jättelätt att göra själv. Och det blir mycket bättre!' varje gång barnen (eller du själv) vill ha någonting som (du tycker) är fult, dåligt sytt eller onödigt i största allmänhet.
Tyvärr har jag en irriterande vana att göra just det lite för ofta. Jag har alltid ambitionen att faktiskt göra det själv och mycket bättre. Men jag brukar aldrig ta med i bedömningen att det kanske inte alls är så lätt. Eller att jag har tre barn och ett heltidsjobb (som oftast innebär 137% ungefär och en massa resor), att jag är fotbollstränare i minst ett lag och klassförälder i minst en klass och har ett stort grönsaksland och ett växthus och en massa andra världsliga livsingredienser som typiskt påverkar hastigheten i genomförandet...
En gång, för ganska länge sedan, när vi var i New York och barnen fick välja varsin sak på Schwartz gigantiska leksaksaffär (och pojkarna valde Skylandersgubbar som de lika gärna hade kunna köpa i Nacka Forum) ville Smulan absolut ha en liten mjukishund med tillhörande hundkoja. Hundkojan var ful och rosa (som hon inte ens gillar) och oproportionerligt dyr. Varpå jag uttalade det förbjudna: det där kan jag göra mycket bättre och då kan du välja en mycket större, finare hund istället (för att övertyga även henne om att det var ett bra alternativ).
Så kom det sig att hunden Keysy flyttade in i vår familj och hon har verkligen blivit en mycket älskad familjemedlem. Jag hade ju kanske tänkt att en enkel hundkoja hade kunnat passa, men det hade inte Smulan. För att verligen säkerställa att jag inte försökte smita ifrån några viktiga detaljer som dragkedja, bärhandtag och, viktigast av allt; nätfönster (!), försåg hon mig med en ritning!
Förebilden var ju en koja till en mycket mindre hund och då hade det nog räckt med att vaddera den för att den skulle hålla formen. Men eftersom jag lovade ut en mycket större hund för att få sy kojan själv (ja, ni hör ju logiken) så var jag först tvungen att sy ett skelett av vadd och korsettfjäder.
Sedan gjorde jag ett mjukt och gosigt foder i pälsfleece. Och ett yttertyg av en prickig pälsimmitation (vilket djur ser ut så här?). Jag använde samma tyger som jag använde till det mest osannolika 'plagg' jag någonsin sytt: Keysys hundrock.
Till botten använde jag vår gamla vaxduk, som vi äntligen sagt adjö till efter många års trogen tjänst. Vi hade ganska mycket vaxduk när det begav sig så det räcker både till underlag till alla min fröodlingar och en och annan hundkoja.
För att få den att hålla formen även när man lyfter klippte jag ut en lagom stor pappskiva ur en stövelkartong (man måste köpa ganska höga stävlar om man lovar ut ganska stora hundar) och trädde in mellan fodret och vaxduken.
Och det som nästan tog längst tid: nätfönstret. Där fick jag faktiskt sy vissa bitar för hand för att det skulle bli bra. För Keysy kommer ju verkligen att uppskatta sin exklusiva, handsydda koja. Ibland är det verkligen dumt att vara perfektionist. Nästan alltid faktiskt för att vara exakt.
Ungerfär när jag kommit så här långt visade det sig att skelettet var för klent (eller Keysy för stor, hur man nu ser på det.) Kojan säckade ihop. Det var bara att köpa mer fjäder, demontera och sy i lite mer skelett. Det var lite pyssligt att få fjädrarna något sånär raka för de ville gärna vrida sig och det är nästan omöjligt att nåla så styva saker i ett jättefluffigt vadd. Och inte så lätt att rita några stödlinjer heller... Men det gick till slut.
Nu kan jag äntligen börja gå i affärer igen. Och säga... 'Det där är helt onödigt att köpa, det är ju jätte...'
