En bomb

När jag nästan gjort klart solskenströjan till Filiokus, min äldsta son, kom han och satte sig bredvid mig vid symaskinen och sa; mamma VET du vad jag skulle vilja ha? Nej, vadå? En tröja med en bomb på!

En bomb. Hmmm. Det är ju inte direkt vad jag skulle valt i första hand. Jag erkänner. Jag försökte slingra mig. Å ena sidan är det ju just precis vad jag hade tänkt mig att jag skulle göra: av barn för barn. Men en bomb!

Hur menar du då? Tänkte att han kanske skulle komma på något annat under tiden. Men han försvann och kom tillbaka efter en stund med en ritning! Så här hade jag tänkt:

Min roliga 7-åring. Jag erkänner igen: jag blev rätt imponerad av ritningen. Och ändå försökte jag slingra mig lite till. Oj, det är lite svårt att se exakt var vilka färger ska vara... Fast det var det ju inte. Jag fattade precis.

Ett par minuter senare damp han ner igen med en förbättrad ritning. I färg.

Jag tror helt enkelt att jag måste göra en tröja med en bomb på. Kanske kan man till och med hotta upp den med lite glitter-tråd eller paljetter eller nå't så att man verkligen förstår att stubinen brinner och snart smäller det! Och observera ärmavsluten. Det är nog inte täcksöm som är grejen.

Jag som skulle göra ett par gul-röda äppel-knyckar-byxor. Det är dags för den här mamman att växa upp. Äppelknyckarbyxor är visst ute. Bomber är inne! I vart fall om man är 7 år.

En solskenströja

En solskenströja till en solskenskille som gillar gult.



Jag tycker det är svårt att hitta roliga kläder till killar som kommit upp i nollan-ettan. Lekfullt tycker de är för dagisbarnen och reklamtryck tycker inte jag är så roligt. Men de gillar fortfarande färg och de älskar att klappa på mjuka tyger. Det måste bara kännas lite mindre... ja, dagis helt enkelt. Så jag tänkte att jag skulle göra ett par försök. Jag ritade upp några förslag och den här fick godkänt av juryn.


Och så är det nästan ödets ironi att just denna skapelse som legat under produktion lite längre än det var tänkt, blev färdig just den här helgen när både färgställningen och motivet råkade passa den allmänna stämningen i hela landet.

En retroklänning

Barn har så himla kul idéer. Jag tänkte börja laborera med mina barns idéer (och andra barns också om det är någon som vill vara med) och min symaskin. På den här sidan kan ni se resultaten.

Men den senaste övningen (andra provåket med nya maksinen) är fortfarande mest min egen (för Fräs-trion har ju knappast någon nostalgisk relation till 60- och 70-talsmönster, men det har jag!). Den råkade dessutom bli storlek 92 och inte 98 som den skulle ha blivit. Så om det är någon som är intresserad av en fodrad retroklänning i storlek 92 går det bra att höra av sig.




Minst 10% av allt jag säljer går alltid till barn som behöver det bättre. I år tänkte jag satsa på SOS barnbyar. Och det kanske blir 100% eftersom min omsättning är lite begränsad.

Brunt collegetyg och nervös dansk velour

På många år har jag knappt sytt ett stygn. Det är jobbets, husets, diskmaskinens, tvättmaskinens, dammsugarens, Luthers och ICA Maxis fel. Men nu är det verkligen dags. Jag köpte mig en overlock-maskin för ett par veckor sedan. En Pfaff 3.0 som verkade kunna lite av varje.

Nygamla upptäckter under provkörningen:

Att det tyvärr inte kan skyllas på ringrost att man klipper ut tyget på fel ledd eller glömmer sömsmånen… Grrrr.

Att samma princip gäller för OverLocken som för min gamla Janome när man gör fel: sprätta upp – gör om – gör rätt!

Att tålamodet fortfarande inte riktigt vuxit ut…

Resultatet då?

Egentligen hade jag tänkt att jag skulle sy röd-gula äppelknyckarbyxor i velour med hängslen. Men jag kände att jag behövde värma upp lite först. Det är ju alltid lite ångestladat att sätta saxen i ett helt nytt tyg. Särskilt med ett hemmasnickrat, oprövat mönster och en treåring hängande om halsen. Så jag gjorde några gamla fynd på vinden. Tyger som jag köpt någon gång i slutet av 80-talet. Do-Redo. Fast jag kom visst aldrig till Do. Exakt vad jag skulle ha brunt collegetyg till är inte helt uppenbart. Men det är för all del rätt många saker man hade för sig i tonåren där syftet inte är helt uppenbart nu längre. Tillsammans med lite rosa dansk velour funkade det i alla fall fint som testpilot tycker jag.

Jag hade bara vita trådar till att börja med så jag var tvungen att lösa problemet med täcksöm. Det blev en slags liten jacktröja och ett par trekvartsbyxor där avsluten i ärm och nertill är fodrade med den krossade sammeten. Mönstrena funkade ganska bra. Smulan blev nöjd. Men jag måste nog bli lite bättre på att konstruera byxor. Det är svårare med byxor än med tröjor att titta på en färdig och försöka lista ut hur det är konstruerat.

Jag har aldrig varit något stort fan av collegetyg egentligen (därför är det en stor gåta att jag hade just det på vinden, men det kanske också är anledningen till att det fanns kvar). Men nu tyckte jag att det var jättetrevligt att sy i och jag tror att det passar vårt svenska väder också med ganska kalla både höstar, vårar och sommarkvällar. Anledningen till att jag inte tyckt om det tror jag är att det användes lite fantasilöst när jag var barn. Det var collegetröja och collegebyxor. Punkt. Men jag ska absolut pröva fler jacktröjor.

Dessutom:
Har jag upptäckt att OverLocken inte klarar college och resår. Det blir för tjockt : (
Att jag saknar en overlocksöm som kan sy rakt över tyget utan att klippa av kanten (dekorsöm eller fästning av tex resår under råa kanter). Måste jag köpa en annan maskin för att få denna funktion eller har jag bara inte förstått mig på denna tillräckligt? Jag skulle verkligen behöva lite hjälp av er som hållit på lite längre med det här. Hur gör ni med dekorsömmar och för tjocka tyger?

Tack till:
Kokalal för din trevliga, generösa och inspirerande blogg
Bibbi för entusiasm, tips och snabb leverans vid akut behov av att sy. NU!
Vädrets makter för den eländigt kalla våren, som gjort det mer angenämt att sitta inne och konstruera mönster och sy än vara ute och gräva.