Pojkpyjamasar i Pellefjant-tyg

Det skulle ju bli elefantpyjamasar till alla tre barnen, men jag var tvungen att fixa mönster till pojkarna och så drog det ut på tiden. Nu är de i alla fall klara och det bruna elefanttyget nästan slut.



Pojkarna blev mycket nöjda med sin mamma som omväxling. Mjuka och framför allt kortärmade/benade gav höga bonuspoäng.




Jag hade nog tänkt att det skulle räcka till någon dagsitröja också men nu kan jag ju istället tillåta mig att sätta symaskinen i lite nya tyger. Jag brukar försöka intala mig att följa nattklubbs-principen i mitt syende (en in, en ut alltså) eller; jag får inte köpa några nya tyger förrän jag sytt slut på mist ett gammalt.

Det går sådär. Jag KAN inte gå in i en tygaffär utan att komma på minst 10 roliga projekt som jag bara måste få genomföra. Och är det dessutom rea på något av tygerna som ser ut som ett roligt projekt kan man ju bara inte försitta chansen.

Så nu borde jag alltså sy något av högarna med spännande tyger och inte besöka en tyg affär förrän det är TOMT i tygskåpet. Det kommer att hålla till... onsdag ungefär.

Mönster; ett hopkok av mönster från tidningar och gamla tröjor
Tyg; elefanter, interlock och muddväv från Jofotex

En retroklänning till

Det har blivit mycket brunt och/eller turkost på sistone. Helt oplanerat men jag gillar kombinationen. Senast blev det en retro-klänning till och nu börjar det ju behövas ärmar om man inte ska frysa så det blev en tröja också. Kanske blev det lite mycket brunt. Det skulle nog vara snyggt med något rosa till... Fast Smulan är inte så mycket för just rosa.

Mönster:

• egna bas

Tyg:

• tröja: viskosjersey
• klänning: härligt 60-talsinspirerad polyester. Håller för allt. Och det bästa: jag fick ta fram min gamla hederliga Janome igen. Bara en liten, liten täcksöm längst ner.
  

Klänning med turkos ärm

Jag gillar assymetriska mönster och färger som inte ber om ursäkt för sig, så de här tygerna kunde jag inte låta bli när jag hittade dem för ett tag sen. Tyvärr köpte jag alldeles för lite. Tygerna är stretch-trikå och rätt tunna så jag är lite orolig att den är för delikat för sin tre-åring. Men det får väl visa sig. Den blev i alla fall med beröm godkänd av mottagaren och det är ju det viktiga.

Mönstret är ett enkelt standardmönster som jag ritat upp baserat på lite av varje i min omgivning. Tyget kommer från Dollys tyger i Stockholm.

Det går fortfarande inget vidare med mina täcksömmar så det som möjligen ser ut som en genomtänkt design-effekt i limegrönt är inget annat än en nödlösning för att täcksömmen blev ful (dock blev den, helt emot Murphys law, fin på rätsidan) och jag inte vågade sprätta i det tunna tyget.

Dagens rätt: sommarpyjamas i elefanttyg

När jag kom in i sybloggosfären, lite sent som vanligt, förstod jag ganska snabbt att

a) utbudet av snygga tyger med bra kvalitet är begränsat och att
b) vissa tyger är älskade av väldigt många
c) jag är en av väldigt många (just det hade jag kanske förstått redan innan...)

Blir det inte väldigt tråkigt då? Funderade över om man måste börja göra sina egna tyger också? Nog för att jag inte kommit ur gör-det-själv-stadiet, så det ska jag nog pröva någon dag, men för tillfället har jag bestämt mig för att det är som med matlagning; man kan ju använda precis samma ingredienser utan att det blir samma mat för det.

Dagens rätt: Sommarpyjamas i Jofotex’ elefanttyg. Ungefär att jämföra med pannbiff med lök.



Dagens fel: bandkantning! Det var tänkt att den skulle vara bandkantad. Men det går såååå dåligt för mig att bandkanta. Det går det nästan lika uselt med alla täcksömmar. Jag måste ta sats innan, svettas under, sprätta upp efter, pröva igen, ha sönder tyget, bli arg och slutligen det värsta av allt ge upp. Inte en bandkant så långt ögat når!

Saltränder

Och så var det äppelknyckarbyxorna. Det skulle vara byxor med mudd och mycket vidd och även på dem behöver man säkert öva. Eller särskilt på dem. Det är svårt att lista ut hur man ska konstruera byxor för att det ska bli bra. Ibland sprättar jag upp något gammalt utslitet plagg och använder som inspiration.

Sista bitarna college-tyg på vinden var en bit randigt och en bit svart. De hade jag i alla fall använt till något för det fanns bara en liten snutt kvar av varje. Det gråa kommer jag inte ihåg vad jag gjort av, men det svarta blev en liten röd-fodrad dracula-cape för sju år sedan när min lillasyrra hade studentskiva med skräcktema. Filiokus var en mycket skräckinjagande fem-månaders-Dracula i capen.

Den randiga biten är ytterligare ett sånt där obegripligt köp. Jag är mycket mer för prickar och blommor än för ränder. Men det finns ju egentligen inga gifter, bara giftiga doser. Som med salt; för mycket salt blir man sjuk av, men för lite dör man av. Ett randigt ben kändes som en lagom hälsosam dos och var dessutom precis vad det räckte till.

Jag hade tänkt mig en sorts alternativa knappar, med ena färgen utanpå och andra inuti, men det blev för bylsigt tyvärr. Kanske kan jag lösa det senare med tunnare tyg. Men nu blev det till att leta knappar. Svart och grått är ju lite dystert så jag ville gärna ha något med lite färg. Jag blev jättenöjd när jag till slut hittade ’hello Kitty’-knappar som INTE var rosa. Och dessutom fanns det en ärvd orange t-shirt (med grå dekorstickning!) efter storebröderna hemma.

Det blev lite för lite vidd i benen jämfört med hur det var tänkt men muddarna hade inte klarat mer, så ska det bli mer vidd får det bli en kombo av rynk och dra. Men det får bli nästa gång.

Nu är förrådet av gamla collegetyger på vinden slut så det är dags att dyka in i tygskåpet. Den heliga plats där jag precis som alla andra av min sort samlar på nödvändiga tyg-inköp från när och fjärran och förr och nu och som den oförstående barnafadern då och då försöker föreslå att vi ska göra om till barskåp (!).

En bomb

När jag nästan gjort klart solskenströjan till Filiokus, min äldsta son, kom han och satte sig bredvid mig vid symaskinen och sa; mamma VET du vad jag skulle vilja ha? Nej, vadå? En tröja med en bomb på!

En bomb. Hmmm. Det är ju inte direkt vad jag skulle valt i första hand. Jag erkänner. Jag försökte slingra mig. Å ena sidan är det ju just precis vad jag hade tänkt mig att jag skulle göra: av barn för barn. Men en bomb!

Hur menar du då? Tänkte att han kanske skulle komma på något annat under tiden. Men han försvann och kom tillbaka efter en stund med en ritning! Så här hade jag tänkt:

Min roliga 7-åring. Jag erkänner igen: jag blev rätt imponerad av ritningen. Och ändå försökte jag slingra mig lite till. Oj, det är lite svårt att se exakt var vilka färger ska vara... Fast det var det ju inte. Jag fattade precis.

Ett par minuter senare damp han ner igen med en förbättrad ritning. I färg.

Jag tror helt enkelt att jag måste göra en tröja med en bomb på. Kanske kan man till och med hotta upp den med lite glitter-tråd eller paljetter eller nå't så att man verkligen förstår att stubinen brinner och snart smäller det! Och observera ärmavsluten. Det är nog inte täcksöm som är grejen.

Jag som skulle göra ett par gul-röda äppel-knyckar-byxor. Det är dags för den här mamman att växa upp. Äppelknyckarbyxor är visst ute. Bomber är inne! I vart fall om man är 7 år.

En solskenströja

En solskenströja till en solskenskille som gillar gult.



Jag tycker det är svårt att hitta roliga kläder till killar som kommit upp i nollan-ettan. Lekfullt tycker de är för dagisbarnen och reklamtryck tycker inte jag är så roligt. Men de gillar fortfarande färg och de älskar att klappa på mjuka tyger. Det måste bara kännas lite mindre... ja, dagis helt enkelt. Så jag tänkte att jag skulle göra ett par försök. Jag ritade upp några förslag och den här fick godkänt av juryn.


Och så är det nästan ödets ironi att just denna skapelse som legat under produktion lite längre än det var tänkt, blev färdig just den här helgen när både färgställningen och motivet råkade passa den allmänna stämningen i hela landet.